Kolmilan

Den äldre typen av kolmila – liggmilan – infördes under medeltiden, men ända in på 1900-talet förekom i Västsverige den äldre metoden att kola i grop för att få kol till smideshärdar. Resmilan infördes med vallonerna under 1600-talet.[1] Sitt stora genombrott fick resmilan först i slutet av 1800-talet; detta skedde främst för att den var lämplig för klena virkesdimensioner, sådan som återstod efter att man skickat det bästa virket till sågverk, dels för att den var enklare att bygga.[2]

Genom att täcka en hög av ved med jord, torv, gräs och sand och sedan tända milan (på fackspråk säger man värma milan) sätts förkolningen igång. Milan brinner inte (med öppen eld),[3] den pyr[4]. I en mila som fattar eld förbränns veden och aska bildas istället för träkol.

”Pyrandet”, som omvandlar omkring 50–60 procent av veden i en välskött kolmila till aska och andra restprodukter, är i grunden samma sak som (öppen) eld, det vill säga förbränning. Den är dock nödvändig för att åstadkomma den värme som behövs för att driva på pyrolysen i milan. En mila får därför inte bli helt lufttät, för då slocknar den. Syretillförseln reglerades genom små hål, fotympningar eller draggluggar längs milans kant. Milningens första dygn är känsligast, innan milan hunnit bygga upp en jämn värme.[5] Milan måste sedan övervakas dag och natt av kolare som bodde i skogen i kolarkojor. Från milorna transporterades sedan kolet i ryssar till försäljning eller användning, med hjälp av hästforor. I modern tid (1900-talet) användes lastbilar för transporterna. Träkolet från de svenska milorna användes i första hand av hyttor och järnbruk. Kolningen upphörde i stort sett i samband med krigsslutet 1945.

Platsen för en gammal mila kan ofta ses i skogen som en kolbotten. Lokalisering av kolbottnar underlättas av att vegetationen där ibland avviker från omgivningens växtlighet. Lättare är det att se kolbottnen om man är uppmärksam på att det runt kolbottnen brukar gå en smal ränna, eller vanligare att det är gropar grävda omkring den. Kolbottnar kan vara antingen runda (efter resmilor) eller rektangulära (efter liggmilor). Överblivet kol vid kolbottnarna är ännu idag fullt användbart. Kolbottnar sparas i skogsbruket.

I modern tid har kolning främst skett genom ugnskolning. Kolningsugnen uppfanns redan omkring 1800, men kom först årtiondena kring sekelskiftet 1800/1900 att verkligen ta upp konkurrensen med kolmilan.[1] Andra sätt att utföra kolning är i retort, i ugn eller genom bränning i grop.[1] (I en helt lufttät retort kan man nå en effektivitet där nästan 100 procent av veden blir kol. Det kräver dock en extern värmekälla.[1])